 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Friluftsmuseets historia
Brageidén väcktes och tog form redan år 1906 i Helsingfors, på initiativ av Martin Wegelius och Otto Andersson. Idén vann gehör även i Vasa, där en filial grundades år 1908 med järnvägstjänstemannen Arvid Spjut som ordförande. Trots att Vasa Brage först år 1931 blev en självständig förening har 1908 alltid betraktats som dess tillkomstår.
Föreningen Brage i Vasa rf har till sitt ändamål att vårda och främja Finlands svenska folkkultur sådan den tagit sig i uttryck i diktning, seder, musik, danser och lekar, samt utforska, återuppliva, tillvarataga och bekantgöra hithörande alster.
Föreningen fullföljer sitt syftemål genom att;
- Främja dokumentation av traditioner, historia och nutid, värna om natur- och kulturmiljöer,
- utöva museiverksamhet, främja folkmusik , dans och lekar genom att arrangera möten, serninarier, kurser och andra kulturevenemang, utställningar, talkon samt kultur- och studieresor,
- samarbeta med motsvarande kulturella föreningar och förbund.
Föreningens språk är svenska
Föreningens aktiva medlemmar fördelar sig på fyra (4) sektioner
- sektionen för museiverksamhet och folklivsforskning
- sektionen för folkmusik (sångkör och spelmanslag)
- sektionen för folkdanser och lekar
- sektionen för folklig dramatik
Föreningen har 259 medlemmar
Initiativet till museiverksamhet inom Vasa Brage togs 1917, av styrelsemedlemmen handlanden Uno Finnilä. Den ursprungliga orsaken till Finniläs idé om ett friluftsmuseum, var att föreningens sektioner och medlemmar behövde en samlingslokal. Vid ett styrelsemöte år 1917 föreslog Finnilä därför att ett friluftsmuseum skulle upprättas. Efter en livlig diskussion beslöt styrelsen med stor röstmajoritet att man skulle sträva till att förverkliga planerna. Man beslöt att hos staden anhålla om tre tomter i Vasklot (Vasa), två för museet och en för samlingslokalen. När frågan togs upp i stadsstyrelsen motsatte sig ingen Brages anhållan. Tomterna, omfattande ett område på 9200 kvadratmeter, överlämnades till föreningen utan arrende, för så lång tid som föreningen lovade använda dem för det uppgivna ändamålet.
Professor Gabriel Nikander hade observerat Brages planer och i en skrivelse till föreningen föreslog han att Brage skulle inköpa byggnaderna på Harf (Harv) gård i Böle by (Närpes), till museet. Gården var den vackraste allmogegård han sett mellan Närpes och Vasa. Kommittén fann förslaget gott och började planera inköp av gården. Uno Finnilä samt FD Keto, från byggnadskommittén, reste till Närpes för att bekanta sig med gården. De tyckte att gården var vacker och att virket i byggnaderna såg ut att vara gott och ägarna var dessutom villiga att sälja till Brage. Vid deras återkomst meddelade de kommittén vad de erfarit och visade fotografier av gårdens byggnader. Kommittén fattade därefter beslut om att tre byggnader skulle inköpas. År 1922 transporterades de till Vasa.
Från 1700-talets början hade Harfhemmanet i Närpes gått i arv från far till son, ända till år 1918, då dess ägare Hans Henrik Harv dog, ogift och utan bröstarvingar. Syskonen som ärvde gården sålde den genast vidare till s.k. "skogsbarberare" som köpte hemmanet för den goda skogens skull. Inom ett år såldes så hemmanet vidare till Alfred och Alina Harv. Amerikafebern grasserade i Närpes vid den här tiden. Även Alfred for till Amerika. Det blev således Alina Harv och hennes barn som var de sista som bodde i det hus som nu kallas Bragegården, eller Brages friluftsmuseum. Samtidigt köptes även en fäbod och en mjölkbod från Vörå. Skalden Jakob Tegengren hade upptäckt dessa under sina fältvandringar i Vöråbygden.
Föreningen Brage som hittills hade haft endast framgång, möttes nu av motgångar. Stadens yttre hamn skulle förstoras och järnvägen utvecklas. Staden erbjöd ett nytt område vid Matmorsviken (Vasa) och lovade stå för kostnader förorsakade av flyttningen. Brage godkände förslaget. Området har under årens lopp förstorats och omfattar idag fyra (4) hektar.
Under en 10-års period inköptes alla
nio (9) byggnader från Harf hemmanet. 
Sist
köptes Mangården och den fjärde juni 1933 kunde Brage inviga sitt
friluftsmuseum och tända brasan på egen härd.
Manngården, (till höger) friluftsmuseets huvudbyggnad, med brunnssvängeln i förgrunden.
Interiör (nedan) från huvudbyggnaden, även kallad storstugan.
För
att få ordning på ekonomin anhölls om värdshusrättigheter med
utskänknings möjligheter år 1933, vilket också beviljades av
myndigheterna. Denna verksamhet pågick ända fram till år 1940.
Dramatiska sektionen hade nu sin blomstringstid. Årligen gavs flera
olika teaterföreställningar, publiken var talrik och föreningen
fick ekonomin "på fötter". Värmlänningarna och Österbottniskt
bondbröllop hör till pärlorna från den här tiden.
Under krigsåren på 40-talet, tjänade friluftsmuseets huvudbyggnad som skydd vid bombanfall. Stugan var uppvärmd och blev en tillflyktsort för åldringar, kvinnor och barn, som här i stadens utkant ansåg sig vara säkrare än i centrum. Som ett vilohem för sjuksköterskor som tjänstgjort vid fronten kunde även Bragegården "dra sitt strå till stacken" för fosterlandets väl under krigsåren. Efter fredsslutet kom Brages verksamhet igång igen, men i blygsam omfattning. År 1944 var verksamheten fortfarande minimal, men småningom kunde föreningen återuppta en normal verksamhet. Bragegården undgick i alla händelser krigets förstörelse.
Av byggnaderna på Brages friluftsmuseum hör Harfgårdsenheten till de mest intressanta. Harfgården är väldokumenterad. År 1705 nämns Harfhemmanet första gången i mantalslängderna. Man vet genom tingsprotokoll, där skadeståndskraven framställdes, att Böle by brändes ned av ryssarna under ofärdsåren 1808-09, så även Harfgårdens byggnader.
Enligt gammalt byggnadsskick är byggnaderna på friluftsmuseet samlade omkring en fyrkantig gårdsplan. Storstugan och kamrarna är möblerade enligt gammal allmoge tradition, en stor del av inredningen är från Harf. I framstugan finns en permanent utställning av en Österbottnisk brudstuga från Lappfjärd.
I dag finns sammanlagt 24 byggnader på området Av dessa har fyra hus (sälskyttemuseet, båthuset, fiskarbastun och strandboden) anknytning till en av kustbygdens binäringar, nämligen fisket. I sälskyttemuseet, som invigdes redan år 1939, visas fångstmännens levnadsvillkor på Kvarkens vårvinterisar.