Bondbröllop

Ett bondbröllop på den österbottniska landsbygden skulle i seklets början räcka åtminstone 3 dagar. Bröllopet var nämligen livets största högtid. Långt i förväg rustade man till bröllop. Brudstugan kläddes med fransalakan, sidensjalar, speglar och lampetter. Tidigt på bröllopsdagens morgon kläddes bruden av brudkläderskan. Håret flätades hårt och den ca 30 cm höga kronan av "skravelmässing" syddes fast i håret. Musiken var invävd i bröllopsfirandet från början till slut. Spelmännen fick vara i farten från det de första gästerna anlände tills de sista gästerna efter flera dagars ätande, drickande och dansande lämnade bröllopsgården. Sången ljöd ute och inne. Man sjöng lyckönskningssånger, måltidssånger och skålvisor. Gästerna sjöng, bruden sjöng, brudgummen sjöng och då och då stämde någon enskild sångare upp en visa.

När Otto Andersson 1902-1905 tecknade upp folkmusik i Österbotten fascinerades han av rikedomen och skönheten i bröllopsmusiken. Det berättas, att en gästgivare i Purmo sjöng den första bröllopsvisan när han skjutsade Otto Andersson till Esse. Senare arrangerade Otto Andersson och Viktor Novácek melodierna för att framföras av Föreningen Brages sångkör och stråkorkester. Samtidigt hoppades man kunna ge musiken och danserna en yttre sammanbindande ram. Detta ledde till att fältprosten A. R. Hedberg skrev en del dialoger och monologer på Petalax-dialekt och bondbröllopet kom därigenom att omfatta 7 tablåer.